Mina tankar far åt alla håll och jag har svårt att samla dem...
Mötet i torsdags var utmattande men jag hoppas att de inblandade som befann sig där inser allvaret i vår situation. I diskussionen vände jag mig till socialchefen och frågade honom rakt ut om han skulle tro mig om jag kommit till honom med mitt ärende utan att han träffat alla våra "experter" och hört deras inblandning och syn på vår situation. Han erkände att han nog tyvärr hade uppfattat det så som jag anklagade honom för att han troligen skulle reagera, med skepsis.
Han hade säkert trott att jag var en gnällig, hysterisk mamma som hade det jobbigt med sonen och var ute efter att någon annan skulle ta hand om problemet (min uppfattning)... Det är tragiskt när de som har sån stor inverkan i våra liv har svårt att se och ta till sig det vi säger. Min verklighet är en verklighet men många har svårt att tro mig när jag berättar.
Det blev lite "aha-upplevelser" mellan de olika personerna också... när jag berättade hur polis och åklagare t ex behandlar besöksförbud så sa en instans att så kunde det inte vara, det måste vara fel och det går säkert att ändra så vittnade en annan instans om att det är precis SÅ det är och det är inga misstag som begåtts och absolut inte från min sida... när jag berättade om om att inte kunna hämta ut mediciner sa en instans att så ska det ju självklart inte vara och måste vara nån liten miss någonstans. HA! Då vittnade nästa instans om att de varje vecka möter föräldrar som inte har råd att hämta ut mediciner till barnen...
Så fortsatte mötet och till slut insåg alla inblandade att min verkligenhetsbeskivning var en verklighet som varken var överdriven eller något jag själv kunnat eller kan påverka, den ena lagen tar ut den andra och jag och sonen hamnar utanför.
Den störta orättvisan som jag känner är att sonen pga sina diagnoser och svårigheter har det svårt i skola och samhälle då man jämför med barn utan dessa problem, men han har även inom diagnoslandet en orättvisa gentemot andra barn med diagnoser för hans mamma är sjuk och fattig. De bidrag och ersättningar han har rätt till från samhällets sida och genom barnförsäkringar som jag betalt sedan han föddes tillkommer inte honom och underlättar inte hans liv så som de är tänkta att göra, dessa ersättningar går till hyra och mat eftersom jag inte kan arbeta.
Nog om det.. det är snurrigt som sagt.. tankarna far. Jag har i alla fall nya möten inbokade med en massa personen som vill titta på vår situation och se hur de kan försöka underlätta systemet och livet för oss... Av erfarenhet vet jag tyvärr att ett inbokat möte inte per automatik innebär den hjälp man behöver så jag har förhoppningar om ändringar men vågar inte slappna av.
På måndag är det vårdnadstvist... Life´s a bitch, and this bitch bits back! ;)
Det är tur att jag är så jävla envis för jag vägrar låta allt vara förjäves.
B abe
I n
T otal
C ontrol of
H erself
P.S.. tack alla ni som tittar in och ni som lämnar kommentarer... jag behöver er! :) D.S
