Jag söker och finner styrka i sorg
i ensamhet
låter mina tårar skölja bort
så jag kan starta
ren
stark
i ensamhet
tisdag 1 mars 2011
Eva Cassidy - Little Children
Dark night broken lights
A boy on the corner with his hands held high
He sees a gun sees an eye
But he'd rather get shot than give it up
Works for a violent man
Who expects to get money when he sees him again
And if he doesn't die on the corner tonight
It won't take too long to catch him
Children throw their lives away yeah
A little more dying every day
Little young man he ain't got a lot
But he'd sell his whole world just to get what you've got
He's not even sure if his body's hooked
But if he gets a little higher he could fly away
Little young lady watch her children play
There's two outside and one on the way
She hasn't seen her man in a thousand days
Since the police came around and took him away
Children throw their lives away
A little more dying every day
Children throw their lives away
A little more dying every day
Children throw their lives away yeah
A little more dying every day
Sirens scream through the empty streets
Headed to the scene of another mistake
One man hanging on the edge of life
The other one thrown in a bag
The children watch the children think
That the bottom line is that nothing's free
But it doesn't take much to end a life
When the thoughts stop coming out straight
Children throw their lives away
A little more every day
A boy on the corner with his hands held high
He sees a gun sees an eye
But he'd rather get shot than give it up
Works for a violent man
Who expects to get money when he sees him again
And if he doesn't die on the corner tonight
It won't take too long to catch him
Children throw their lives away yeah
A little more dying every day
Little young man he ain't got a lot
But he'd sell his whole world just to get what you've got
He's not even sure if his body's hooked
But if he gets a little higher he could fly away
Little young lady watch her children play
There's two outside and one on the way
She hasn't seen her man in a thousand days
Since the police came around and took him away
Children throw their lives away
A little more dying every day
Children throw their lives away
A little more dying every day
Children throw their lives away yeah
A little more dying every day
Sirens scream through the empty streets
Headed to the scene of another mistake
One man hanging on the edge of life
The other one thrown in a bag
The children watch the children think
That the bottom line is that nothing's free
But it doesn't take much to end a life
When the thoughts stop coming out straight
Children throw their lives away
A little more every day
söndag 20 februari 2011
Fri..
Idag är sonen på kalas hos kusinen... Jag önskar jag hade orkat följa med men jag klarar inte av att träffa andra människor för tillfället. Mitt tålamod med min omgivning är kort och jag kan inte hantera mina känslor.
I morgon är en viktig dag och jag behöver egentligen vara fokuserad på vad som komma skall.. Vi har vårdnadsförhandlingar och det är väldigt viktigt att jag vinner i morgon. Jag skriver vinner för det handlar inte om att vinna en vårdnad eller en strid mot sonens pappa, det handlar om att kunna skydda sonen mot vad hans pappa gjort honom och se till att det aldrig mer ges möjlighet för honom att kunna göra sonen illa igen. Jag har en del kvar som jag inte berättat men det kommer när jag fått utslaget från förhandlingarna. Det är i alla fall viktigt att jag är fokuserad och saklig i morgon, men inget fungerar... jag vill kräkas, dra täcket över huvudet, supa mig full eller hoppa från en klippa ut i det fria.
Jag vill vara fri.
Fri till att kunna andas....
lördag 19 februari 2011
Fryser Du?
Det är genom våra olikheter skönhet uppstår.. inte genom våra likheter.
Det är genom att se varandra annorlunda vi förstår vårt eget värde.
Det är genom att inse att varje människa är unik du kan förstå hur unik du är.
Mångfald berikar..
varför försöker vi sträva mot att vara samma som alla andra?
Även solen har sina fläckar och om inte den fanns skulle vi frysa...
Det är många som tyvärr fryser idag.
Det är genom att se varandra annorlunda vi förstår vårt eget värde.
Det är genom att inse att varje människa är unik du kan förstå hur unik du är.
Mångfald berikar..
varför försöker vi sträva mot att vara samma som alla andra?
Även solen har sina fläckar och om inte den fanns skulle vi frysa...
Det är många som tyvärr fryser idag.
För att kunna andas...
Musik är en livsnödvändighet... genom melodierna och texterna finner jag styrka, ödmjukhet och kärlek
Kaos.. under kontroll??
Mina tankar far åt alla håll och jag har svårt att samla dem...
Mötet i torsdags var utmattande men jag hoppas att de inblandade som befann sig där inser allvaret i vår situation. I diskussionen vände jag mig till socialchefen och frågade honom rakt ut om han skulle tro mig om jag kommit till honom med mitt ärende utan att han träffat alla våra "experter" och hört deras inblandning och syn på vår situation. Han erkände att han nog tyvärr hade uppfattat det så som jag anklagade honom för att han troligen skulle reagera, med skepsis.
Han hade säkert trott att jag var en gnällig, hysterisk mamma som hade det jobbigt med sonen och var ute efter att någon annan skulle ta hand om problemet (min uppfattning)... Det är tragiskt när de som har sån stor inverkan i våra liv har svårt att se och ta till sig det vi säger. Min verklighet är en verklighet men många har svårt att tro mig när jag berättar.
Det blev lite "aha-upplevelser" mellan de olika personerna också... när jag berättade hur polis och åklagare t ex behandlar besöksförbud så sa en instans att så kunde det inte vara, det måste vara fel och det går säkert att ändra så vittnade en annan instans om att det är precis SÅ det är och det är inga misstag som begåtts och absolut inte från min sida... när jag berättade om om att inte kunna hämta ut mediciner sa en instans att så ska det ju självklart inte vara och måste vara nån liten miss någonstans. HA! Då vittnade nästa instans om att de varje vecka möter föräldrar som inte har råd att hämta ut mediciner till barnen...
Så fortsatte mötet och till slut insåg alla inblandade att min verkligenhetsbeskivning var en verklighet som varken var överdriven eller något jag själv kunnat eller kan påverka, den ena lagen tar ut den andra och jag och sonen hamnar utanför.
Den störta orättvisan som jag känner är att sonen pga sina diagnoser och svårigheter har det svårt i skola och samhälle då man jämför med barn utan dessa problem, men han har även inom diagnoslandet en orättvisa gentemot andra barn med diagnoser för hans mamma är sjuk och fattig. De bidrag och ersättningar han har rätt till från samhällets sida och genom barnförsäkringar som jag betalt sedan han föddes tillkommer inte honom och underlättar inte hans liv så som de är tänkta att göra, dessa ersättningar går till hyra och mat eftersom jag inte kan arbeta.
Nog om det.. det är snurrigt som sagt.. tankarna far. Jag har i alla fall nya möten inbokade med en massa personen som vill titta på vår situation och se hur de kan försöka underlätta systemet och livet för oss... Av erfarenhet vet jag tyvärr att ett inbokat möte inte per automatik innebär den hjälp man behöver så jag har förhoppningar om ändringar men vågar inte slappna av.
På måndag är det vårdnadstvist... Life´s a bitch, and this bitch bits back! ;)
Det är tur att jag är så jävla envis för jag vägrar låta allt vara förjäves.
B abe
I n
T otal
C ontrol of
H erself
P.S.. tack alla ni som tittar in och ni som lämnar kommentarer... jag behöver er! :) D.S
Mötet i torsdags var utmattande men jag hoppas att de inblandade som befann sig där inser allvaret i vår situation. I diskussionen vände jag mig till socialchefen och frågade honom rakt ut om han skulle tro mig om jag kommit till honom med mitt ärende utan att han träffat alla våra "experter" och hört deras inblandning och syn på vår situation. Han erkände att han nog tyvärr hade uppfattat det så som jag anklagade honom för att han troligen skulle reagera, med skepsis.
Han hade säkert trott att jag var en gnällig, hysterisk mamma som hade det jobbigt med sonen och var ute efter att någon annan skulle ta hand om problemet (min uppfattning)... Det är tragiskt när de som har sån stor inverkan i våra liv har svårt att se och ta till sig det vi säger. Min verklighet är en verklighet men många har svårt att tro mig när jag berättar.
Det blev lite "aha-upplevelser" mellan de olika personerna också... när jag berättade hur polis och åklagare t ex behandlar besöksförbud så sa en instans att så kunde det inte vara, det måste vara fel och det går säkert att ändra så vittnade en annan instans om att det är precis SÅ det är och det är inga misstag som begåtts och absolut inte från min sida... när jag berättade om om att inte kunna hämta ut mediciner sa en instans att så ska det ju självklart inte vara och måste vara nån liten miss någonstans. HA! Då vittnade nästa instans om att de varje vecka möter föräldrar som inte har råd att hämta ut mediciner till barnen...
Så fortsatte mötet och till slut insåg alla inblandade att min verkligenhetsbeskivning var en verklighet som varken var överdriven eller något jag själv kunnat eller kan påverka, den ena lagen tar ut den andra och jag och sonen hamnar utanför.
Den störta orättvisan som jag känner är att sonen pga sina diagnoser och svårigheter har det svårt i skola och samhälle då man jämför med barn utan dessa problem, men han har även inom diagnoslandet en orättvisa gentemot andra barn med diagnoser för hans mamma är sjuk och fattig. De bidrag och ersättningar han har rätt till från samhällets sida och genom barnförsäkringar som jag betalt sedan han föddes tillkommer inte honom och underlättar inte hans liv så som de är tänkta att göra, dessa ersättningar går till hyra och mat eftersom jag inte kan arbeta.
Nog om det.. det är snurrigt som sagt.. tankarna far. Jag har i alla fall nya möten inbokade med en massa personen som vill titta på vår situation och se hur de kan försöka underlätta systemet och livet för oss... Av erfarenhet vet jag tyvärr att ett inbokat möte inte per automatik innebär den hjälp man behöver så jag har förhoppningar om ändringar men vågar inte slappna av.
På måndag är det vårdnadstvist... Life´s a bitch, and this bitch bits back! ;)
Det är tur att jag är så jävla envis för jag vägrar låta allt vara förjäves.
B abe
I n
T otal
C ontrol of
H erself
P.S.. tack alla ni som tittar in och ni som lämnar kommentarer... jag behöver er! :) D.S
onsdag 16 februari 2011
Att andas...
Jag borde ta mig tid att andas men vågar inte just nu... stort möte i morgon med alla som lyder under socialtjänsten, även chefen, rektor och resurs från skolan, min advokat och min mamma.. vi ska kartlägga situationen kring mig och sonen så vi kan få avlastning och ekonomiskt stöd, rätt medicinering osv...
Sonen har det jobbigt, jag har det jobbigt... inte alltid man orkar vara glad och hålla ihop, igår, idag men kommer snart igen.. iaf jag.. jag måste hålla ihop sonen.
I morgon har han idrottsdag...
Han tycker verkligen inte om förändringar just nu, vill inte vara bland en massa okända.. behöver finna ett fotfäste igen.
Hoppas jag kan andas ut ordentligt imorgon när jag kommer hem.... till dess... sköt om er och tänk på hur ni andas.
Sonen har det jobbigt, jag har det jobbigt... inte alltid man orkar vara glad och hålla ihop, igår, idag men kommer snart igen.. iaf jag.. jag måste hålla ihop sonen.
I morgon har han idrottsdag...
Han tycker verkligen inte om förändringar just nu, vill inte vara bland en massa okända.. behöver finna ett fotfäste igen.
Hoppas jag kan andas ut ordentligt imorgon när jag kommer hem.... till dess... sköt om er och tänk på hur ni andas.
måndag 14 februari 2011
Celine Dion - "My Precious One" (with lyrics)
"My Precious One"
My precious one, my tiny one, lay down your pretty head.
My dearest one, my sleepy one, its time to go to bed.
My precious one, my darling one don't let your lashes weep.
My cherished one my weary one it's time to go to sleep.
Just bow your head and give your cares to me.
Just close your eyes and fall into the sweetest dream, cause in my loving arms.
Your safe as you will ever be so hush my dear and sleep.
And in your dreams you'll ride on angels wings.
Dance with the stars and touch the face of god
And if you should awake I'll send you back to sleep.
My precious one, my tiny one, Ill kiss your little cheek
And underneath the smiling moon Ill sing you back to sleep
Första andetaget...
Att leva mitt liv är som att ta ett andetag i taget... kaoset och förtvivlan, skrattet och kärleken är enbart ett andetag bort. För att klara att andas rätt förstår jag att hur viktigt det är att inte bara andas in, man måste andas ut också och det är det jag kommer göra nu, i denna blogg...
Jag lever ensam på heltid med en kille på snart 8 år. Han har Aspergers syndrom, adhd, damp, födoämnesallergier, miljöallergier, pälsdjursallergier, svåra kroniska atopiska eksem, är språkstörd och helt jävla underbar!!!
Jag är nyss fyllda 39, mamma till ovanstående men även till två små Änglar, Hampus och Thomas. Jag har varit sjukskriven "för länge" och blivit utförsäkrad från Försäkringskassan, genomgått en ryggoperation, som inte lyckades helt och lever nu med fattigdom, sorg, kronisk smärta... Även jag är helt jävla underbar och skrattar ofta för är det något livet lärt mig dessa sista 7 åren är att det är underbart att leva, livet är en gåva och genom allt vi är med om i livet får vi möjligheter att lära om oss själva och om vår omgivning. Genom kunskap om detta kan vi både känna och ge kärlek och kärlek ger kärlek.
Nu har jag tagit första andetaget och också andats ut...
Jag lever ensam på heltid med en kille på snart 8 år. Han har Aspergers syndrom, adhd, damp, födoämnesallergier, miljöallergier, pälsdjursallergier, svåra kroniska atopiska eksem, är språkstörd och helt jävla underbar!!!
Jag är nyss fyllda 39, mamma till ovanstående men även till två små Änglar, Hampus och Thomas. Jag har varit sjukskriven "för länge" och blivit utförsäkrad från Försäkringskassan, genomgått en ryggoperation, som inte lyckades helt och lever nu med fattigdom, sorg, kronisk smärta... Även jag är helt jävla underbar och skrattar ofta för är det något livet lärt mig dessa sista 7 åren är att det är underbart att leva, livet är en gåva och genom allt vi är med om i livet får vi möjligheter att lära om oss själva och om vår omgivning. Genom kunskap om detta kan vi både känna och ge kärlek och kärlek ger kärlek.
Nu har jag tagit första andetaget och också andats ut...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)